Helena studerade först vid bildkonstlinjen vid Oriveden opiston och sedan vid Fria Konstskolan i Helsingfors på 1980-talet. Listan på utställningar är verkligen lång och innefattar också avlägsna länder som USA, Australien och Japan. Verk i offentliga samlingar finns också utomlands. Hon innehar förtroendeuppdrag och är också grundare i många förbund och föreningar inom konstområdet. På Helenas hemsidor kan man se hennes konst från 1987 i en tidslinje.
Under intervjun, precis före Valborg, är utställningen “Kompasskurs norr” i Museet för nutidskonst Kiasma i Helsingfors. Från och med maj är den i Rovaniemis konstmuseum Korundi, där den också är öppen under Konstrundan. På sommaren, i samband med Sodankylä filmfestival, har kulturföreningen Puhu jänikselle rf en konstutställning och år 2024 har Helena en stor separatutställning i Kemi konstmuseum. Det händer runt Helena!
Helena ritar karaktäristiskt med bläck genom att använda gammaldags skrivspetsar på akvarellpapper. Det här sättet att arbeta har hon använt sedan hon var ung. Hon berättar att ritandet är enkelt, det är omedelbart och instinktivt. Helena målar också, nuförtiden mest med akryl på duk eller grafikpapper på ett akvarellaktigt sätt. Hon använder också monotypteknik som ger en struktur på bakgrunden till målningarna.
Storleken på konstverken varierar från liten till stor och Helena arbetar ofta med konstverkshelheter. De små verken är spontana, fräscha, lite som tänja när man tränar, säger hon. Inspirationen föds genom att göra. Det undermedvetna för med sig en drömvärld därifrån bilderna kommer. Det är intressant hur likadana drömmar människor har.
Helenas konst berättar om mänskligheten och människorna. I det öppna landskapet finns det ofta djur och mytiska figurer. De är från samma värld som drömmarna. — När vi var små lekte vi med min syster att vi var djur, som barn hittar man på och är kreativ, säger Helena. Den kännspaka björnen kom in i bilderna på 80-talet när Helenas mamma dog.
Konsten har alltid varit närvarande i Helenas liv, det är en naturlig del av vardagen, precis som vilket som helst arbete. Farfar, farbror och föräldrarna målade och mamman var också konsthandlare.
Förra året under Konstrundan var Helena hos performancekonstnär Meri Nikula i Torneå, där de gemensamt höll öppna dörrar i Meris arbetsrum. Samarbetet var mycket givande och det fortsätter också i Kemi konstmuseum nästa år. Helena tycker att Konstrundan ger mycket synlighet och bra marknadsföringsmaterial och -kanaler. Helenas och Meris gemensamma kreativa process började genom Konstrundan, vilket är mycket glädjande i glest bebyggda områden.