Eila Minkkinen är en skulptör, formgivare och silversmed med en lång karriär bakom sig – hon har arbetat med konst i över 60 år, varav de senaste 40 åren främst har ägnats åt skulpturer. Hon har även haft en lärartjänst vid Konstindustriella högskolan. Hon kommer från ett urgammalt bondhus i Mellersta Finland nära Konginkangas och konstnärsbanan var ett naturligt val för henne redan i unga år. Minkkinen har alltid tyckt om att teckna – hon fick ju högsta betyg i ämnet i skolan! Barndomsberättelser om Akseli Gallen-Kallelas vistelser i hemtrakten och hans berömda Keitele-målningar som skapades där fungerade som en stark inspirationskälla. Innan andra världskriget bodde den välrenommerade svenska konstnären Tora-Vega Holmström i gårdshuset på Minkkinens tomt, och efter kriget vistades grafikerna Kalle Carlstedt och Erkki Tanttu där. Även dessa gästkonstnärer gjorde ett intryck på Minkkinen, som redan vid 16 års ålder ansökte om att studera metallkonst. Hon utexaminerades senare från avdelningen för industriell formgivning vid Konstindustriella institutet. Under sin studietid var hon i tre år lärling i en silversmeds verkstad, där hon fick bred erfarenhet av olika metallhantverkstekniker.
Även om hon numera är mest känd för sina skulpturer, började Minkkinens konstnärliga bana med att göra smycken. Hon har arbetat mycket mångsidigt med olika storlekar, tekniker och material. I sitt konstnärliga uttryck håller hon inte fast vid en enskild stil, utan arbetsmetod, material och syftet med verket avgör resultatet. Minkkinen föredrar alltså inte någon viss stil eller något visst material, utan som hon själv säger: ”Det är alltid det man gör just då som är favorit!” Ändå har utomstående noterat ett tydligt, igenkännbart formspråk i hennes verk.
Minkkinen bor numera i ett trähus i gamla Raumo, ett världsarvsområde. Huset rymmer både bostads- och arbetsutrymmen och i det renoverade uthuset finns ateljé och förråd. Närheten till naturen – äppel- och körsbärsträd, bärbuskar och det skiftande ljuset – påverkar starkt hennes kreativitet. Det otroliga vårljuset inspirerar till att göra nytt och väcker ofta gamla skisser till liv igen, eftersom omgivningen har en stor inverkan på hennes skapande. I Helsingfors upplevde hon bristen på ateljéutrymmen som begränsande, men i Raumo är förhållandena idealiska även för större verk.
I Minkkinens arbeten återkommer sökandet efter former i naturen och förmedlandet av naturens stämningar genom konsten. Hon försöker alltid ge sina verk titlar som ger betraktaren ledtrådar till innehållet, även om verken är abstrakta.
Under de senaste åren har hon berörts särskilt av frågan om förlusten av biologisk mångfald och dess konsekvenser – det syns bland annat i hur hon använder koppar, vars patinering återspeglar nyanserna i en uttorkad natur. Naturen har alltid varit ett återkommande tema för henne, i skiftande former – också med positiva förtecken.
Konstnärskapets utmaningar handlar ofta om själva materialet: metall är krävande och svårt att arbeta med. För större verk tillkommer även praktiska utmaningar med transport och förvaring. Att hitta inspiration är däremot inget problem – ofta räcker det med penna och papper för att väcka den. Att kombinera konstnärskap med småföretagande innebär sina egna svårigheter: skatter, byråkrati och ständig arbetsbörda gör det svårt att hinna med relationer och socialt liv. Minkkinen upplever att om man inte är naturligt utåtriktad, är det lätt att hamna i skymundan, och balansen mellan arbete och liv är svår att upprätthålla. Därför är evenemang som Konstrundan viktiga för henne – de erbjuder en chans att möta publiken och dela tankar. Minkkinen hoppas att också besökare längre ifrån hittar till hennes ateljé. År 2025 deltar hon återigen i Konstrundan med entusiasm, inspirerad av vårens ljus.